Behöver få ur mig lite tankar bara

Du vet inte vad du har föränn det är borta. Du kan gå miste om så mycket om du inte vågar chansa, ibland kan det vara värt det även om du är rädd eller osäker. Det är såklart svårt att veta vad du vill och vad du känner om du aldrig varit med om det förut men lita på mig, någon gång måste vara den första, och det vet både du och jag. Du har egentligen skapat hela den här situationen själv, synd att du inte kan hantera den bara. Det tråkiga är att jag har berättat så mycket för dig, sånt jag inte bara säger utan sånt som bara personer som förtjänar tilliten får höra, och att du nu inte ens pratar med mig. Ett tag trodde jag att du bara medvetet hade utnyttjat mig men jag vet nu att allt du gjort i flera månader inte betydde någonting för dig, jag är ju trots allt inte så viktigt för dig. Nervositeten kidnappar mig mage fram och tillbaks. Jag vet aldrig när det är okej att skriva till dig, när jag är ivägen, ett oviktigt objekt som inte bör finnas till. Vill du bli av med mig helt? Det skulle gå, jag skulle kunna låta dig vara men först om 78 dagar. Det är inte uppenbart för mig, allt står inte på svart och vitt. Kan du inte bara prata med mig? Reda ut allt så jag kan släppa dig sen? Varför ska du hålla kvar mig och se mig våndas, plågas av tanken att jag aldrig kan få dig och du inte är min, även om jag en gång trodde att du kunde bli det? Let me go.