Jag kommer ihåg när min pappa skulle gå igenom benmärgstransplantationen, minns hela den dagen lite vagt. Minns att jag var helt likgiltig till faktumet, kände typ "idag kan pappa dö eller överleva", det var 50/50 chans att kroppen inte stötte bort benmärgen. Att ett barn ska gå igenom sånt är helt sjukt, att jag har gått igenom nåt sånt är helt sjukt. Kan aldrig önska något sånt på nån annan, kanske därför jag är som jag är. Kanske folk vrids olika av sina upplevelser. Vissa väljer fel väg enligt mig, sluta förvärra det för andra. Puss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar