Du vet vem du är.
Jag älskade dig så innerligt mycket, du betydde verkligen något för mig. Men det sumpade förstås jag, som vanligt. Jag vet inte hur mycket jag sårade dig, men du sårar även mig. Hur du inte bryr dig om mig längre, hur du bara går förbi mig, hur du inte ens vill stanna upp och titta på mig. Du vet mycket väl och har till och med sagt själv att ingen är perfekt, varför gäller inte det mig? Om du känner att jag menar det här till dig, att alla mina ord stämmer in på dig, gör någonting åt det då. Du måste veta att jag tänkte på dig, men jag var ärlig. Det var inte så lätt för mig att förlora dig. Men jag lärde mig något väldigt viktigt, att man inte leker med folks liv, även om jag inte ens menade att göra det. Tyck att jag är patetisk, go ahead. Men det förändrar ingenting, speciellt inte hur blind du måste varit för att inte se vad som faktiskt hände. Du satte aldrig dig själv i min situation för det har aldrig hänt dig, vad fan skulle du gjort? Jag hade förlorat någon av er i vilket fall, hon hade ändå fått reda på att jag visste och då hade hon gjort som du, lämnat mig. Låtit mig ligga kvar på marken och låtit alla sparka på mig, som alla andra. Ärlighet varar längst. Jag vill inte vara din vän för att jag ljuger för dig, om du inte kan se så vet jag inte vad. Det är inte bara du som kan bli sårad och må dåligt, alla har inte ett underbart liv som du, vissa har problem hemma, mår inte bra, vill bara försvinna från allt. Men du förstår ju inte. Det kommer du nog aldrig göra, för det är inte många som gör. Det finns inte många jag egentligen litar på, som jag vet kommer finnas där när det verkligen gäller, det gör inte du. Men jag älskar dig ändå. Kan du inte bara förstå det? Känns som en av mina närmaste vänner har dött, du finns inte mer. Inte i mitt liv. Ledsen att det blev såhär, men jag tänker inte sitta på mina bara knän och be om din vänskap igen, det är upp till dig. Hoppas bara att du väljer rätt val.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar