Det är mycket nu.

Har så mycket tankar. Han är det viktigaste jag hade for a brief second, ett litet tag var han min.
Behöver skriva av mig lite.
Jag är kär men inte på ett bra sätt, mer på ett sånt där olyckligt bedrövligt sätt där man inte pratat med personen på månader för han bröt kontakten med en.
Varje dag och andetag är hemsk utan honom, det finns ingen annan.
Jag undrar konstant vad det är som händer, varför det är såhär, vad som är påväg att hända eller hur det kommer se ut om ett halvår, för snart har det gått så lång tid sen vi träffades.
Det var så länge sen jag kände den tryggheten med någon, jag var för dum för att inse det just då, men han kompletterar mig. Han är precis vad jag behöver, antar att det skrämde mig lite..
Jag saknar honom.